Hej!
Igår blev det en låååångpromenad med Malin och Mimme och hundarna ni ser på bilen ovan. Det var skönt att gå långt men samtidigt så jobbigt i värmen :) Hoppas på fler sådan promenader snart :)
Nu till nått annat som håller på att äta upp mig innifrån och inte kan få mig att koncentrera mig på att plugga så hoppas att skriva av mig ska få mig att kunna få lite bättre fokus.
Min motivation är 0 i alla. Det är inte roligt med någonting längre det är inte roligt med skolan, det är inte roligt att gå promenader, det är inte roligt att träna med hundarna, det är inte roligt att umgås med Johan, det är inte roligt att umgås med kompis (eller jo men inte som vanligt). Utan istället känns allt jobbigt och som måsten. Hur kan det inte vara roligt att träna emd hundarna hur kan det vara jobbigt att umgås med personen man älskar eller ed sina vänner?!?!?! Jag vet inte längre, jag vet inte alls. Jag hoppas verkligen ingen av mina vänner tar illa upp av detta det är inget mot er, det är bara det att jag inte orkar.
Lusten att göra någonting har försvunnit och jag kan inte hitta den någonstans. Samtidigt känner jag mig så otroligt ensam jag längtar efter att bli puschad och påhejad av mina vänner till att träna och att göra saker men jag orkar inte längre dra i sakerna själv. Jag har ofta varit en som planerar och tar tag i att ordna saker men nu har det försvunnit och det känns som om ingenting blir av då. Samdidigt som jag vet att även om folk hör av sig så är det inte säkert att allt löser sig.
Jag längtar så otroligt efter mig själv igen, att den glada och spralliga Elin ska komma tillbaka. Elin som vill göra saker som orkar som älskar att träna emd hundarna, som älskar att gå promenader. Som vill och längtar efter att göra saker som försöker träffa sina vänner ofta och som uppskattar att vara med sin pojkvän.
Istället finns det bara en del av mig kvar. Ett skal med någon som inte är jag en trött och orkeslös person. Någon som inte vill göra någonting.
Detta har gått så långt att jag till och mer funderar på vad i mitt liv som jag kan välja bort eftersom jag är rädd att det just nu är för mycket. Hundarna är ju det man först tänker på, speciellt eftersom jag är rädd att de mår dåligt av min orkeslöshet. SJÄLVKLART får de gå promenader och träna men inte så mycket och ofta som jag vill jag känner mig helt enkelt otillräcklig jag vill ge dem mer men det går inte, det är sådana spärrar inom mig som inte får mig att resa mig upp. Jag orkar inte helt enkelt!!!
Känns som om detta blev väldigt osammanhängande nu men jag behövde bara få skriva av mig lite...
